Röster från verkligheten

– Jag är jurist och 63 år gammal. Jag har sökt otaliga jobb, framför allt inom offentlig förvaltning där jag har min erfarenhet. Men gång på gång ser jag samma sak: nyexaminerade jurister får komma på intervju – medan jag sållas bort direkt.

– Efter examen var det mycket svårare att få ett relevant jobb än vad jag trott. Och samtidigt var det svårt att få andra jobb också – jag var ju med en examen plötsligt överkvalificerad. Det blev ensamt, och jag började tvivla på om jag ens hade valt rätt utbildning.

– När jag blev arbetslös en solig dag i maj kunde jag inte ens föreställa mig att jag skulle vara utan jobb speciellt länge. Jag kände mig hoppfull och positiv inför jobbsökandet, en chans till nystart och möjligheten att prova något nytt.

– Allt jag vill ha är ett jobb.

– Vart ligger mitt värde då liksom? 37 år gammal, och jag har bara mig själv att fokusera på.

– Lång arbetslöshet bryter ner en. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan i varje process och besvikelsen att bli bortvald är enormt stor.  Sakta drar man sig undan från sociala sammanhang då det känns mer och mer skamset att inte ha arbete efter lång tid.

– Det som är mest frustrerande tror jag är att jag inte vet hur jag ska lösa situationen längre.

– Jag var arbetslös dels efter pandemin då jag blev av med jobbet som flygvärdinna. Det fanns dock många jobb inom andra yrken, framförallt vården. Jag pluggade samtidigt som jag flög, och fortsatte plugga även när jag tog jobb inom hemtjänsten.

– Jag var arbetslös 2019. Gick promenader, tränade och sökte massor av jobb. Fick många nej men tillslut fick jag ett arbete. 😊😊😊

– Med en kort arbetslivserfarenhet som inte kan öka utan arbete var jag fast i en ond spiral där min examen blev mer och mer utdaterad för varje år som gick.

– Det var ovant men också spännande att vara arbetslös.

– Det är ett enda långt helvete. Ingen vill ha en 62-åring, hur välutbildad och erfaren jag än är. Sökt hundratals jobb, kommer inte ens på intervju.

– Jag har en permanent funktionsnedsättning. Trots detta har jag ett imponerande CV och blir återkommande kallad på intervju. Tyvärr blir dansen dock densamma - ingen har läst mitt personliga brev och rummet blir helt tyst när jag berättar att jag inte kan jobba mer än 6h om dagen.

– Jag förstår att man ska vara aktivt arbetssökande under tiden, men det blev en märklig situation när arbetsgivare ville kalla mig till intervju och jag behövde informera dem om att jag påbörjade en annan anställning i januari.

– Jag känner ett stort personligt misslyckande, trots att jag vet att det inte är så.

– Det mest tärande är att så ofta och okommenterat misstänkliggöras i den offentliga debatten, framförallt av politiker. Vad vet de ens om den vanliga arbetsmarknaden för en person med högre utbildning?

– Det har gått flera år nu och jag har förlorat hoppet.

– Ansökan nummer ett. Ansökan nummer 50. Ansökan nummer 150. Varje CV skickat med ett litet hopp — kanske den här, kanske nu — och varje tyst inkorg som svarade med ingenting.

– Flera år på det här sättet tog till slut ut sin rätt. Det bidrog till att jag nu är sjukskriven för utmattningssyndrom.

– I början av min arbetslöshet kände jag hopp. Jag blev snabbt kallad till intervjuer och tänkte att det här skulle lösa sig inom rimlig tid. Under det första halvåret sökte jag mellan 6–10 tjänster per månad, gick vidare i flera processer och deltog i 3–4 intervjuer per månad.

– Jag är väldigt glad att jag inte är arbetslös längre, för det var ingenting jag mådde bra av. Bra att det finns a-kassa och så men det är mycket skönare känsla att ha ett jobb och känna sig behövd.

– Samtidigt som jag kämpade med att komma tillbaka till arbetet lades min avdelning ner och jag blev arbetslös, fortfarande utmattad. Där började en märklig period. Jag var för sjuk för att fungera normalt, men tillräckligt frisk för att förväntas söka arbete utan stöd.

– Senast jag var arbetslös hade jag sagt upp mig från en tillsvidareanställning. Anledningen var en riktigt dålig chef och en arbetsmiljö som till slut blev ohållbar. Jag är en lojal och plikttrogen person, så jag sjukskrev mig inte, trots att jag mådde väldigt dåligt.

– En gång hade en arbetsförmedlare ett "bra tips" för mig när han frågade mig "Har du redan funderat på att byta ditt efternamn?" Nej. Det har jag inte. Men jag undrar varför den svenska arbetsmarknaden inte värdesätta utländsk erfarenhet och kompetens.

– Stressen ökar ju fler Nej man får på ansökningar om arbete. Ekonomin sänks och du får ännu mera stress. Relationen med sambon börjar tära.

– Jag är 63 år, akademiker, och har haft ett långt yrkesliv utan avbrott. Jag har arbetat i flera branscher och alltid försörjt mig genom arbete. A-kassan har jag betalat till i alla år, utan att egentligen tro att jag själv skulle behöva använda den.

– Jag är sjuksköterska, i en bransch som egentligen skriker efter arbetskraft. Men även här märks förändringar som gör det svårare att få ett arbete som fungerar ihop med ett familjeliv.

– Det var en helt bisarr situation. Jag stod fortfarande bland flyttkartonger efter den stora förändringen att flytta hem, och jag hade ett deltidsuppdrag som faktiskt var relevant för min utbildning.

– Jag har nu mer eller mindre gett upp. Nästa vecka går jag en utbildning för att bli bussförare. Jag har inga problem med att köra buss men tycker det känns lite underligt att jag med min utbildning och bakgrund ska behöva gå den vägen.

– Ju mer jag utbildat mig, desto svårare har det blivit att få jobb. Det verkar som att jag med alla mina högskolepäng i praktiken blivit oanställningsbar.

– Systemet var inte alls användarvänligt. Och sedan blev jag avstängd i en månad för att jag hade missat att anmäla en kurs jag läste på Komvux. Det ökade ju inte direkt mina chanser eller min motivation att utbilda mig vidare.

– Hur ska jag sammanfatta 9 år av arbetslöshet? Jag blev utbränd som socionom efter att ha haft en hemsk chef. Fick ej vara sjukskriven och fick ta A-kassa isället.

– Att vara arbetslös är att långsamt tappa hoppet. I början var jag förväntansfull och drömde och planerade för varje jobb jag sökte. Hur det skulle vara att jobba där, hur vardagen skulle funka med boende och pendling och tid om jag fick jobbet.

– Ingen jag pratat med vet varför det blivit såhär. Arbetsgivare skriker efter kompetent arbetskraft sägs det, men vi finns ju här och vill jobba så varför är det så svårt att para ihop oss med arbetsgivare?

– Och min åttaåring får alltså inte gå på fritids medan jag söker jobb. Det betyder att han i princip sitter hemma själv, utan jämnåriga att leka med, eftersom alla andra barn är på fritids. Varje dag får han höra om allt roligt de gjorde dagen innan, och allt roligt som är planerat framöver.

– Det slutade med att jag tömde papperskorgar och rensade ogräs i en mellanstor stad. Samtidigt såg jag hur nästan alla mina kursare fick jobb direkt efter examen. Det gjorde ont och jag kände mig misslyckad.

– Jag upplevde stor skam och berg och dalbana mellan hård kämparglöd och förtvivlan. Just har jag ett föräldravik ett par månader framåt. Många runt omkring mig ser mig som en driven och duktig person och förstår inte hur det är för de som hamnat i arbetslöshet.

– Skammen. Blickarna. Ifrågasättandena. Insinuationerna. Varför fick du inte det då? Hur kan du söka så många jobb och ändå inte få något? Du blir ju kallad till intervjuer.

– Förebråelserna. I umgängeskretsen, från Arbetsförmedlingen, A-kassan, politiker och media. "Bidragsberoendet måste minska!"

– Arbetsförmedlingens inkompetens och usla bemötande. Handläggare som ger absurda förslag och fattar absurda beslut - när man frågar hur de kom fram till den slutsatsen blir svaret "vårt AI-verktyg ger det svaret".

– Har nu varit tvungen att acceptera ett kraftigt underbetalt arbete (långt under vad jag är kvalificerad för) för att jag vill (!) arbeta, inte gå arbetslös.

– Jag har kämpat och försökt att göra alla rätt på arbetsmarknaden och ändå blev det fel i slutändan. Jag hoppas att a-kassorna kan ha med ett ord i hur villkoren för de arbetslösa ska utformas. Hade jag inte haft min sambo under tiden som stöttade mig hade jag inte levt idag.

– Arbetsförmedlingens enda lösning, om man inte får jobb inom ett halvår, är att man ska flytta till en liten håla och ta vilket jobb som helst. Men det kommer ju inte heller fungera. Arbetsgivarna där kommer förstå att jag inte vill stanna.

– Och för allt detta får jag 8000 kr i månaden före skatt. Jag hade varit hemlös utan min sambo. Det är en stress i sig att vara ekonomiskt beroende av någon annan.

– Så snart har Sverige ytterligare en kompetent, ofrivillig förtida pensionär. Lyckligtvis klarar jag mig ekonomiskt, men det är svårt att inte se ironin i ”arbetslinjen”.

– När jag hade mitt första samtal med en handläggare på Arbetsförmedlingen suckade han över min utbildning och sa att ”de flesta jobben finns ju i Stockholm”, som om mitt största hinder vore att jag är högutbildad och inte bor i huvudstaden.

– Det gör att nu när jag fått ett jobb, som jag inte trivs på, så stannar jag kvar vilket gör att det känns som att jag dör inombords. Men jag kan inte säga upp mig, så söker fortfarande jobb samtidigt som jag jobbar 100%.

– Man låtsas att ålderism och annan diskriminering inte existerar och sparkar nedåt på arbetslösa, både från A-kassa, arbetsförmedling och arbetsgivares sida och det gör tillvaron väldigt dålig för arbetslösa. Man blir behandlad som en lat idiot utan värde, det är inte värdigt Sverige…

– Jag har varit arbetslös i 8 månader och det har aldrig varit så svårt som det är nu att få jobb och så ångestfyllt att vara arbetslös. Jag har sökt över 150 jobb, väldigt brett, både med utbildningskrav och utan, och har inte fått ett enda svar.

– Det är tid för nya sätt att leva på. Som 45-åring arbetar jag nu med samma lön som jag hade som 20-åring och en studieskuld som aldrig kommer kunna betalas av.

– Jag söker högt och lågt, allt som kan vara det minsta relevant och jag har låga lönekrav. Jag är 39 år, singel och flyttbar, men inte ens det hjälper.

– Min erfarenhet är att man inte får jobb genom att söka annonser. Av de åtta jobb jag har haft sedan jag var fjorton, kom bara två från annonser — och det var dessutom de två sämsta jobben jag haft. Så varför låtsas vi att det är så här man får arbete?

– När man är arbetslös så kan man inte göra någonting för man måste spara varje krona, man blir sittandes hemma och vågar inte gå på dejter för man anses inte ha ett stabilt liv.

– Jag skulle vilja se en mer anpassad väg tillbaka till arbete både från myndigheterna och arbetsgivarnas sida. Anpassa coachningen till personens nivå. Anpassa ansökningen genom olika kanaler för att locka till mångfald.

– Jag vet idag att de jobb jag söker kommer jag inte att få, jag har sökt säkert 500. Jag har t o m jobbat som spöke en säsong på Gröna Lund.

– Jag är egen företagare med AB och upplever inte att jag fått det stöd som A-Kassan kan ge mig. Jag skulle blivit tvungen att avveckla mitt företag för att få ersättning.

– Arbetslöshet är inte bara en praktisk utmaning. Det är en mental prövning.

– Jag är medlem sedan 2005 och blev sjukskriven för utmattning år 2016 och betalade flitigt in medlemsavgiften till er varje månad. När jag äntligen blev frisk 2024 möttes jag av beskedet att jag inte kunde få någon ersättning eftersom jag hade varit sjukskriven tre år för länge. Under all kritik.

– Det går inte ens att berätta för folk att man är arbetslös. Man blir dömd direkt. Det är verkligen tabubelagt att vara arbetslös i detta land; man blir skambelagd.

– Eller när vi skulle ställa oss vid en bild på ett djur som ”kändes mest som oss själva”. Eller när vi skulle prata om drömmar: ”Vilka spännande resor vill ni göra? Vill ni bygga hus? Träffa en kändis?”

– Jag förstår att man inte ska dra in pengar på ditt företag samtidigt som att få a-kassa, men att inte ha rätt till a-kassa för att söka jobb så att man kan vara egenanställd är hål i huvudet.

– När man sökt jobb i 9 månader så ifrågasatte jag min kompetens och det var svårt att motivera sig. Jag hade jättesvårt att förstå hur någon skulle vilja anställa mig då jag var så deprimerad och kände att jag inte kunde vara glad. Hur ska jag kunna leverera någon slags prestation?

– Situationen är pressande med alltför stora krav på att söka ett visst antal jobb och avsaknad av förmedling på ett personligt plan.

– Jag har väldigt negativa erfarenheter av kontakten med Arbetsförmedlingen. Positivt är att arbetslöshet ger mer tid att ta hand om barnen.

– Som arbetslös är man helt ointressant i vissa sociala sammanhang och jag har upplevt att nya bekantskaper i en mingelsituation inte kan hantera att man säger att man är arbetslös. Man är en katt bland hermelinerna, eller möjligen något som katten släpat in.

– Men eftersom jag inte hade en formell utbildning inom kommunikation registrerades jag som någon som troligen inte kunde få jobb inom det jag faktiskt hade jobbat med i tio år. Inte ens som receptionist.

– Jag har jobbat många år på länsstyrelsen, där man ständigt arbetade med frågor om diskriminering. Men ålderism – det verkar man ha glömt.

– Prokrastineringen bredde ut sig som en klibbig deg över vardagen. Det är nästan imponerande hur snabbt den mentala orken kan försvinna. Till slut blev till och med matlagning en ansenlig ansträngning för hjärnan.

– Det gick så långt att jag tänkte: ”Det här är inte värt det. Jag struntar i pengarna.”

– After finishing my PhD, I imagined that the hardest part of the journey was behind me. Completing a doctorate takes years of focus, resilience, and personal sacrifice. I felt proud, relieved, and hopeful about what would come next.

– Därför skulle jag, som bor i Stockholm, söka alla tjänster i hela Sverige. Hon tyckte inte att det var något problem att jag hade lägenhet, små barn och make i Stockholm – jag skulle ändå vara beredd att flytta till en annan stad. Det här var kravet redan första dagen av min arbetslöshet.

– När man pratar med Arbetsförmedlingen får man ofta höra att allt kommer ordna sig. Att det nog inte kommer ta så lång tid innan man hittar ett jobb. Men verkligheten ser annorlunda ut. För många tar det lång tid innan man landar på en ny arbetsplats.

– Alla långtidsarbetslösa är inte utrikes födda som inte kan svenska och saknar gymnasieutbildning som regeringen hela tiden påpekar.

– Det bröt ner mig psykiskt även om jag hela tiden hade a-kassa att leva på.

– Till slut var det en jobbcoach som lyfte upp mig. Jag fick praktik, och sedan ett arbete på en nivå som faktiskt motsvarade min utbildning. Jag har arbetat sedan dess.

– Jag blev till och med rekommenderad att säga upp mig från ett jobb som matchade min utbildning – bara för att det skulle dröja några veckor innan jag kunde börja. I stället skulle jag söka och ta vilket jobb som helst, oavsett relevans.

– Under 1990‑talet var jag arbetslös en period som nyutbildad biomedicinsk analytiker. Jag tvivlade på om jag någonsin skulle få arbeta inom mitt yrke. Självkänslan tog stryk.

– Att bli arbetslös är en kris, och man går igenom de klassiska faserna: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Men i arbetslöshet startar klockan redan från dag ett. Tiden man har på sig att hitta ett nytt jobb börjar ticka direkt, långt innan man hunnit landa i vad som hänt.

– Det här drabbar människor som har utbildat sig på hög nivå – utbildningar som staten själv investerar i och uppmuntrar. Många har dessutom skuldsatt sig för att kunna arbeta inom ett yrke som plötsligt blivit en klassfråga.