Ta debatten i sociala medier

Hur ska en akademiker debattera sitt expertområde i sociala medier? Vi frågade en domare som diskuterar rättsfrågor på Twitter.

Ingen kan ifrågasätta det positiva i att alla kan uttrycka sig i sociala medier. Det är, i alla fall i teorin, demokrati i dess renaste form. Problemet är att debattklimatet lätt spårar ur. I värsta fall kan det urarta i näthat och rena hot.

Det gör att vissa akademiker undviker att dela med sig av sin expertis. Inte minst i rättsfrågor, ett av de ämnen som diskuterats mest de senaste åren. När medierna uppmärksammar enskilda fall som rör till exempel straffrabatter eller utvisningar blir det inte sällan en språngbräda för att debattera integrationspolitik.

Även om svenska domare i dag regelbundet ger presskonferenser för att förklara hur de resonerat i sina domar avstår de flesta från att ge sig in i debatten i sociala medier.

Men det finns undantag. Lennart Strinäs, chefsrådman vid Malmö tingsrätt och aktiv på Twitter, tillhör dem.

Han ger sig inte in i partipolitiska debatter, utan brukar hålla sig till att förklara vad lagen säger. När någon uttrycker sitt missnöje över att en ung person fått straffrabatt kan Strinäs hänvisa till det som styr hans och kollegornas arbete: lagboken.

Men han har ingen medveten Twitterstrategi – mer än att använda ”sunt förnuft och gott omdöme”.

– Jag tycker det är bra att rättsväsendet debatteras. Och självklart måste rättsväsendet vara berett på saklig och konstruktiv kritik.

Så är det inte alltid på Twitter.

– Problemet är att kritiken alltför ofta vilar på felaktig grund, till exempel att någon säger att en tjuv får hårdare straff än en våldtäktsman. Tydligen tilltalar det mångas agenda, för i sociala medier sprids ett sådant budskap snabbt trots att det är helt fel, säger Lennart Strinäs.

Där har han, och de andra domarna som finns i sociala medier, en roll att fylla:

– Jag använder ibland Twitter för att förklara varför grundpåståendet är felaktigt. Som sagt: kritisera gärna rättsväsendet men gör det i så fall på saklig grund.

Det är en linje som delas av Cissi Askwall. Hon är generalsekreterare för Vetenskap & Allmänhet, en organisation som verkar för en bättre dialog mellan forskare och omvärlden.

– Grundprincipen är att om man kan bidra med sin sakkunskap är det viktigt att försöka göra det. Inte bara när det gäller sociala medier, utan också när journalister ringer, säger hon.

Men en saklig diskussion är inte alltid så enkel att föra i sociala medier. Debatten kan snabbt bli snurrig och tonläget upphetsat.

Hur ska en forskare till exempel agera om en rapport kommer fram till slutsatser som delar av svenska folket misstror? Ska forskaren bemöta kritik om att "sanningen mörkas" eller att han eller hon "bara är politiskt korrekt"?

Den som ger sig in i en sådan debatt bidrar till att diskussionen vrids åt ett annat håll än själva rapporten. Den som håller sig borta kan å andra sidan bidra till att felaktiga påståenden får stå oemotsagda.

– Det kan vara bra att försöka ta ett kliv tillbaka, att förklara vilka grundförutsättningarna är när man väljer en viss forskningsfråga och hur forskare eller expertmyndigheter jobbar. Det finns ju ramar för verksamheten, säger Cissi Askwall.

Hon är oroad över att vissa avstår från att ge sig in i debatten på grund av rädsla för att få nättroll efter sig.

Lennart Strinäs tar dock den kritik han möts av med ro:

– Det är klart att man får mindre trevliga svar och bemötanden ibland. Men jag upplever personligen inte det som ett stort problem.

Läs också vad Sacos (och vår) ordförande Göran Arrius säger om att akademiker har ett extra ansvar att bemöta fake news här.