Så hanterar du en rättshaverist

Rättshaverister ställer orealistiska krav, är aggressiva och kan i värsta fall ägna sig åt ren förföljelse. Så hur ska du agera när du möter sådana personer i ditt jobb? Vi frågade en expert.

Jakob Carlander är psykoterapeut och författare. Han har i många år varit handledare åt anställda i bland annat socialtjänsten, vård, omsorg och a-kassor. Efter hand märkte Jakob Carlander att en viss personlighetstyp återkom under samtalen. Rättshaverister som gjorde jobbet till en plåga för dem han handledde.

– De var nästintill blåkopior av varandra. Det handlade om sättet de skrev och uttalade sig på och hur de såg på myndigheter.

Jakob Carlander

Det gjorde att Jakob Carlander grävde djupare i ämnet. Tillsammans med Andreas Wedeen skrev han boken "Möta människor med rättshaveristiskt beteende: handbok för yrkesverksamma".

– Fenomenet är ingenting nytt. Redan 1904 skrev Emil Kraepelin, som räknas som den moderna psykiatrins grundare, om kverulansparanoia. Det är en diagnos som finns kvar än i dag.

Utmärkande för den här typen av personer är att de skriver långa brev eller mejl, överklagar beslut och ställer orimliga krav. Vissa kan också missbruka offentlighetsprincipen genom att ständigt begära ut handlingar. Det blir extra tungrott om handlingarna måste sekretessprövas. I de mest extrema fallen kan tonen bli hotfull och även övergå i ren förföljelse.

Den stora frågan är hur den som möter en rättshaverist i sitt jobb ska agera. Här menar Jakob Carlander att många väljer fel väg.

– Det kan finnas en naiv förhoppning om att beteendet ska ta slut om personen får som den vill. Men det blir nästan alltid tvärtom, att det ökar.

Han förordar i stället att försöka hålla sig till några gyllene regler. För det första gäller det att behålla lugnet.

– Ge inte igen eller försök sätta personen på plats. Vänta ett eller två dygn med att svara och gör det då i god ton. Släpp också tanken på att kunna nå konsensus. Det är lågaffektivt bemötande som gäller.

För det andra gäller det att inte svara lika mångordigt.

– Var saklig, korrekt och kortfattad. Även om personen blir arg. Vissa verksamheter har mål om 100 procent nöjda medlemmar, men det är inte möjligt med den här typen av personer.

För det tredje ska det finnas en nolltolerans mot oförskämdheter och hot.

– Våga avsluta samtal när personen är otrevlig eller hotfull. Rättshaverister får inte särbehandlas, men du ska aldrig acceptera att de blir arroganta eller hotfulla.

Vid personliga möten tycker Jakob Carlander att man ska undvika att ses på tjänsterummet. Bättre är att träffas i ett konferensrum. Kanske kan en kollega också titta på förbi vid några tillfällen för att kolla läget.

– Vissa rättshaverister är som mest obehagliga när de skriver och lättare att hantera öga mot öga. Men man måste tänka på att jobba med tystnad. Att sätta punkt när man sagt det man ska och inte försöka sälja in det.

Att avgöra när en rättshaverist övergår från irriterande till direkt farlig kan vara svårt. Jakob Carlander menar att det ändå finns några varningsklockor som det gäller att vara uppmärksam på.

– Stark ilska i kombination med vanmakt är en sådan. Om personen säger saker som "jag vet snart inte vad jag tar mig till".

Men det finns också andra.

– Blir du kallad för nazist, Stasihandläggare eller liknande är det en slags dehumaniseringsprocess. Om jag kallar dig skit, gör jag dig till skit och skaffar mig laglig rätt att behandla dig som skit. Det är vad psykoanalysen kallar för analsadism.

I sådana lägen måste chef och säkerhetsansvarig kopplas in.

– Jag tycker generellt att säkerhetsansvariga måste vara mer alerta i sådana här ärenden. De ska inte bara jobba med frågor som övergripande krishantering. Det är väldigt lätt att den enskilde känner sig övergiven om arbetsgivaren inte sätter in stöd.

Det finns rättshaverister som närmast förföljer enskilda myndighetspersoner. De kan begära ut allt från ansökningshandlingar till CV:n. Vissa drar sig inte ens för att ringa till personer den anställdas nätverk för att berätta vilken avskyvärd människa det handlar om. Då bör chefen eller den säkerhetsansvarige ta kontakt med rättshaveristen och markera att beteendet är oacceptabelt.

– Då kan man också säga att det kommer att bli en polisanmälan för ofredande om beteendet fortsätter.

Går det att behandla personer med rättshaveristiska drag?
– KBT-behandling och medicinering har visat sig vara framgångsrikt. Problemet är att många inte vill ha hjälp. De tycker ofta att de lider enbart på grund av vad andra gjort. Men ju tidigare de kan få hjälp, desto större är chansen att behandlingen lyckas.

Utmärkande för en rättshaverist, enligt Jakob Carlander

1. Skriver långt och omständligt. Inte sällan är kopielistan också lång och många får brevet eller mejlet ”för kännedom”.
2. En absolut uppfattning om att man har sanningen på sin sida.
3. Ställer krav på exempelvis en myndighet som är omöjliga att tillmötesgå.
4. Blandar samman lagtext, som inte alltid är relevant i sammanhanget, och egna upplevelser. Formuleringar av typen "det är min rättighet och din skyldighet" är inte ovanliga.
5. Hög benägenhet att överklaga beslut.
6. Hot om att anmäla handläggare eller liknande. Det kan också förekomma hot om att vända sig till medierna eller framföra sin kritik i sociala medier.
7. Hög benägenhet att spela in telefonsamtal eller att vilja filma personliga möten.
8. Nära till ett hotfullt, ibland rent olagligt, bildspråk. Rättshaveristen kan känna sig som "boskap på väg till slakt" eller kalla en tjänsteman för nazist, SS-soldat eller Stasihandläggare.

Fakta/Kverulansparanoia

Den psykiatriska benämningen för personer med rättshaveristiskt beteende. Kallas också för förföljelseparanoia. Det är en sällsynt psykisk störning, mest hos män, med systematiserade vanföreställningar om rättsröta, felbehandling, svågerpolitik, konspirationer, övervakning, avlyssning och andra oegentligheter. Det finns ofta en bakgrund i att personen anser sig ha varit utsatt för olika oförrätter.

Källor: Nationalencyklopedin och Internetmedicin